Har för första gången på länge varit i stallet utan att känna fullständig prestationsångest. Det slog mig precis just nu att känslan jag haft de senaste gångerna jag ridit, hur osäker jag varit, inte bara på hästryggen utan också i stallet, det som fick mig att ”tröttna” och i princip sluta (jag har inte ridit på typ 5 år men ser mig fortfarande som någon som rider), idag var som bortblåst.
Jag ville till stallet idag, på riktigt, och inte bara för att jag borde som det känts så himla länge. Det var som att en bit av mig föll tillbaka på plats när jag öppnade Mercans box och han kom rak fram till mig och la sitt huvud i min famn. Och sen fortsatte det så resten av dagen. Jag kunde borsta, sadla och sätta på skydden utan att tänka att jag skulle göra fel. Var det något jag inte hade koll på frågade jag istället för att låtsas och våndas och bli stressad över att inte kunna. Nu när jag tänker på det var jag ödmjuk, mot mig själv. Litade på min erfarenhet och lät mig bara vara den jag varit så många år av mitt liv. Och jag vill fortsätta.
Någonstans när Optron, Venice och framförallt Domino började glida bort tror jag min inre resa också började. Det var två helt olika saker men de hörde ändå ihop på något sätt. Stallet blev lätt att släppa taget om när de tre favoriterna skadades en efter en och den växande osäkerheten kunde enkelt skylla på att de hästar som egentligen betydde något inte fanns kvar att ta hand om. Visst var det så till en viss del, men jag kunde fortfarande ha fortsatt. Om det nu inte vore för allt som slogs och krigade inuti mig.
Okej nu blev jag helt plötsligt rädd för att den här känslan kommer försvinna bara för att jag skriver om detta. Att den här genuina glädjen långt där inne som börjat glöda kommer slockna. Men det vill jag inte! Jag vill inte att detta ska vara något krav, att jag måste tvinga mig själv till stallet. Jag vill bara njuta av att jag är sugen på att följa med Gola ut igen. Sugen på att galoppera med Mercan i snön. Kanske kan Gola rida på Angel (eller Agge som jag tycker hon ska kallas) och hon kanske får för sig att treåringsbusa. Om jag vill så gör jag det om jag inte vill så gör jag det inte. Men jag håller innerligt tummarna att jag vill mer och om och om igen.
Jag hoppas att det här är en liten del av det jag går igenom just nu. Att det är en liten bit av ett långt kvitto jag tillslut kommer stå med i handen. Även suget och orken att träna, igen, för femtielfte gången. Små små saker som jag helt plötsligt klarar av och mäktar med. För ett halvår sen hade jag nog inte ens klarat av att sätta mig i bilen. Hade varit rädd för att sladda på de snötäckta vägarna, hade varit rädd för att sluta andas mitt ute i skogen, hade varit rädd för att Ella kanske skulle göra sig illa, hade varit rädd för att bli sparkad, flyga av eller vadsomhelst. Men nej. Inget sånt idag.
Jag har inte haft en panikångestattack på 3 månader och jag älskar det.
Drömmen just precis nu: att bli världens bästa skötare igen. Jag har ju faktiskt aldrig tagit hand om en skimmel och har inte den blekaste om hur man får en sån ren (skimmelschampo?). Men jag tänker att det är på tiden att jag lär mig. Inte sant?
