Kategoriarkiv: Käpprätt åt helvete

World peace

Fortsätter proppa bloggen full med TOPP 10-UTMANINGEN! Nu är det dags för ”10 saker jag önskar jag kunde förändra” vilket är ganska viktigt. Det bubblar i mig av så mycket just nu, viktiga saker för mig, viktiga saker för världen och mina medmänniskor. Det får bli en liten liten blandning av allt det som händer där ute och inne i mig.

1.

Men så svårt detta var. Hur ska jag kunna välja av allt? Visst är det hemskt att det finns så otroligt mycket i denna värld som är fel och orättvist? Ska jag typ gå in på larviga saker såsom att Coop borde ändra sitt poängsystem och att en viss godis borde göras annorlunda? Är det lättare? Nä jag försöker igen.

1. Jag börjar med en semisjälvisk grej. Jag önskar att jag aldrig hade behövt bli deprimerad och må dåligt av ångest. Att jag hade varit stark eller svag nog att slippa det. Att vi människor inte skulle kunna bli deprimerade eller nere eller tja allt sånt som hänger ihop med detta. Att mina vänner slapp må dåligt, att vi slapp behöva hjälp i form av medicin och terapi. Jag säger inte att terapi och medicin är dåligt, jag älskar det eftersom det gör mig bättre. Men tänk om jag hade sluppit detta helt och hållet? Att jag ej hade behövt gå igenom ett träsk av trögflytande bajs för att lyckas må bra igen. Det hade varit något.

2. Utrota cancer. Fy fan i helvete vilken skit det är. Visst finns det oändligt många sjukdomar jag vill få bort men cancern är så vidrig med alla dess former och lömska knep. Visst är människan en ond varelse men ingen, någonsin, förtjänar att drabbas av cancer.

3. Att patriarkatet inte existerade.

4. Vapenlagarna världen över.

5. Att alla krig tog slut, var över. Fred. Överallt, för alltid.

6. Att Facebook aldrig hade uppfunnits.

Nej nu lägger jag ner för allt jag vill är att hemskheterna försvinner och att vi får leva happy ever after på denna planet. Men det vet vi ju att det kommer aldrig hända så jag ger upp. Står inte ut med vår värld!

Läs ej om du ej kan hantera måndagsdepp och fult språk

Nä fyfanihelvetesjävlaskit för den här jävla fitthordagen. Jag var en sån jävla duktig chey imorse och sprang fyrakommasex kilometer, toppade det med en smoothie till frukost som fan inte räckte långt. Drog till jobbet. Blev svinhungrig efter trettio minuter. Sen blev det lunch efter vad som kändes som typ 365 dagar och då äter jag gårdagens pannkaksfeztrester. Fyra ynkliga jävla pannkisar (kalla utan något på) + en fralla kollega bjöd på. Vidrigt. Kan inte äta skräpmat till lunch på jobbet, måste ha äkta vara. BRA JÄVLA KOST! Så hur mätt blev jag och hur stadig var den där lunchen? Fem deciliter mjöl rätt ner i magen. TOTALT VÄRDELÖST. Somnade nästan inne på lagret. Ah men sen hade jag rast och då hittade jag ett halvruttet äpple i kylen, det svalde jag helt. Stod mig på det någon timme.

Höll mig vid gott mod ändå hela jävla dagen eftersom jag skulle åka och handla mat och laga svingod middag när jag slutat kneget. Men blev det så? NÄJJJJJJ!!! Skulle vänta hemma en stund så jag kokade lite lite pasta (ska inte äta pasta nå mer nu är det tänkt men det var det enda jag hade hemma) och hyvlade en halv parmesan över. Svalde skiten i en tugga. Borta på två sekunder.

Har sedan dess legat apatisk på sängen. Är nu sugen och hungrig igen pga pastahelvetet och tydligen blir det inget matinköp pga tröttma. JAG BLIR TOKIG I HELA JÄVLA HUVUDET (och ändå har jag inte pms). Äh fy fan för den här dagen. Vad ska jag äta imorn är det tänkt? Rester från papperskorgen i lunchrummet? Snatta en gammal fläskfilé på Matrebellen? En skål med ketchup?

Dra åt helvete med den här pissiga jävla måndagen! TVI!

>Var reklamerar man dagar?

>Det börjar med att jag är låg. Humöret är ej på topp och jag vill bara ligga under täcket och gråta. Men jag rycker upp mig själv med en dusch och bestämmer mig för att åka till Thailands Ambassad med Malin för att ansöka om turistvisum.

Inlämning av ansökan: 09:00 – 12:00
Utlämning av klara visum: 14:00 – 16:00
Vi kommer dit strax efter 12 och tar en nummerlapp och inser att det är en kö på cirka 30 personer. Vi sätter oss ner. Småpratar lite med folk runtomkring som glömt ta med två foton, haft en liten spricka i sitt pass och andra saker som gjort att de inte fått ansöka om visum och vi skrattar lite gott åt detta. Byter nummerlapp med en kvinna som är där för att hämta ut ett pass och vi kommer lite längre fram i kön. Malin kilar iväg till 7eleven en sväng för att köpa något ätbart och då slår det mig, mitt i en historia jag får berättad för mig om en man som ej fick visum och skulle gifta sig om 4 dagar, att jag HAR GLÖMT MITT PASS!!! Det låg i plastfickan med alla andra dokument men nu ligger det inte där, för jag såg det inte tidigare på morgonen när jag la ner fotografierna.
PANIKEN!!!!!
Jag ringer Malin som fortfarande är på vift, möter henne halvvägs till 7eleven, ger henne nummerlappen och springer till tunnelbanan. Jag är på väg att bryta ihop men sväljer gråten och väntar. Fruängen 3 min. Det tar en evighet. Hoppar på och det känns som att allt går i snigelfart fastän tiden bara rusar iväg. Gamla Stan. Kastar mig ut ur tuben och hinner precis in genom dörrarna på Hagsätratåget när de stängs. Två stationer till. Springer hem och hittar passet på bänken i köket. Springer sen tillbaka till tuben. Hässelby Strand 1 min. Det tar en evighet. Hoppar på och hoppar återigen av i Gamla Stan. Tåget mot Mörby Centrum kommer med en gång och jag kliver på. Det går sakta, klockan tickar. Äntligen Stadion! Jag springer i snömodden med mina klumpiga gummistövlar och kommer fram till Ambassaden 12:55. Jag klarade det!
Malin har under tiden kört byteshandel med en hel hög av nummerlappar och står nu med nr 63 i handen när jag kommer in och ser att det är nr 61 som behandlas. Vilken rysare! Nöjd och belåten kliver vi fram till luckan med alla papper ifyllda och dubbla kort och pass och allt som man ska ha. Men det var tydligen inte rätt. Ansökningarna vi skrivit ut från internet är gamla och vi måste fylla i nya, så vi sätter ner oss och gör detta och blir försäkrade om att vi får hjälp när vi är klara. Men det får vi ju såklart inte eftersom de ska ät lunch och kommer tillbaka kl 14. 50 minuters väntan i ett fuktigt litet rum.
Minuterna tickar och folk som ska hämta ut sina färdiga pass börjar strömma in i lokalen. Det är vi och ett par till som inte hann lämna in sina ansökningar som står först i tur med att göra det innan utlämningen börjar. Klockan slår 14 och vi lämnar återigen fram våra blanketter, foton och pass och fan och hans moster och då visar det sig att mitt pass inte är tillräckligt stabilt och har en yttepytte spricka som gör att de vägrar att ta emot min ansökan. DE VÄGRAR TA EMOT MIN ANSÖKAN!!!! Jag håller på att tappa greppet fullständigt och vill bara skrika tusenmiljoner fula ord rakt ut så hela världen hör men det gör jag inte. Frustrationen, ångesten, hopplösheten. Jag vill sjunka genom jorden.
Det fanns inte mycket annat att göra än att åka raka vägen till polisen och ställa sig i kö med 40 nummer framför och vänta på att få göra ett nytt pass. Det var precis vad jag gjorde.
Gånger jag ville gråta denna dag: hela tiden
Antal väntande minuter: ca en miljard
Betyg på denna dag: ett stort jävla IG

>Glöm kärt barn har många namn

>Det är slut och jag kallas inte längre för Tits McGee, mitt absoluta favoritsmeknamn genom tiderna. Jag kan inte skriva något just nu för jag har brutit ihop totalt. Ångesten har tagit mig i ett skamgrepp och jag gör allt för att lyckas fungera nu.

Jag kommer tillbaka och då blir det förmodligen mörkare än det någonsin varit.

>Behöver öppna luftrum

>I skrivande stund sitter jag i ena delen av en villa i ghettot Willesden Junction i London. Killen vars rum jag lånat befinner sig i Kroatien och jag tycker jag lyckats riktigt bra med att ockupera hans boende. Mina kläder hänger i garderoben och delar även lite plats på golvet med heltäckningsmattan. Sängen är lite för stor för min ensamma kropp och fjädrarna skaver mot ryggen men jag sover hyffsat gott ändå.

Nya kläder och nya svinläckra skor, massor med Desperados, en bästa vän nära mig, spontankonsert med Florence + The Machine och ett gäng galna nya människor under samma tak. Det är sjukt härligt men ändå brinner tårarna bakom ögonlocken när jag tänker på att jag förmodligen inte kommer kunna flyga hem på måndag. Nya askmoln. Stängda luftrum. Panik i hjärtat.
Det spelar ingen roll att jag är på semester och har det bra när chansen finns att jag inte får komma hem till honom på utsatt tid. Min kropp lägger av. Hjärnan vägrar. Och jag vill lägga mig i fosterställning och gråta hejdlöst tills han kryper upp intill mig och pussar mig på kinden. Men det kommer inte att hända och nu känns allt så jävla ovärt för jag vet att hemresan är det enda jag kommer kunna tänka på de resterande två dagarna, om de nu inte blir fler, vilket det lär bli, och hur i helvete jag ska kunna stå ut fler dagar utan honom. Det går inte.

>Vad ar det for fel pa mig egentligen?

>Livet som inte levs

>I början av förra veckan kändes det som att jag flyttades bak två år i mitt liv. Jag var helt plötsligt tillbaka på den plats jag jobbat på att komma bort ifrån så länge och fick se mig själv som besegrad. Besegrad av det jag inte kan stå emot och som ständigt jagar mig.

Nedstämdheten går att kontrollera till en viss del, stressen likaså. Men när nedstämdheten glider iväg blir stressen värre. När stressen blir värre hamnar nedstämdheten på en nivå som är okontrollerbar. När nedstämdheten är okontrollerbar äter stressen upp mig och jag blir paralyserad. Det är som att fastna i ett skruvstäd. Det är inte bara nedstämdhet och stress som gör mig handlingsförlamad det är även kraven. Alla dess krav jag ställer på mig själv som jag aldrig skulle begära av någon annan. De blir värre när jag är nedstämd, värre när det är stressigt, och tillslut fungerar ingenting och ångesten vinner
Den här gången lyckades jag säga ifrån innan det blev lika illa som sist, men det är fortfarande riktigt dåligt. Jag klarar inte av att fungera och det känns som ett stort jävla misslyckande. Varför klarar inte jag av leva och vara en bra människa? Varför kan inte jag vara stark och tro på mig själv?
Jag är sjukskriven fram till nästa vecka. Om jag inte hade blivit det hade jag förmodligen varit död vid det här laget, för det var så det kändes. Nu är jag hemma och det enda jag i princip klarar av är att andas, sova och äta. Det kunde jag inte för 2 veckor sen, så det får väl ses som ett par framsteg.
Jag skulle skriva mer men nu tog orden slut.

>Jag sjönk precis till botten

>Hur? Jag gjorde en liten kladdkakssmet och slickade i mig den med en slickepott. My life is really something.

>Allt dallrar

>Vågen på SATS visade att jag vägde 10 kg mer än det jag vill väga. 7 kg mer än det jag borde väga. 5 kg mer än min absoluta gräns. Hur i helvete kommer det sig? Har jag verkligen gått upp så mycket i vikt? Jag trodde ärligt inte att det var möjligt men tji fick jag.

Kan det vara så att vågen visar fel för att man ska vilja träna mer? Jag har ju, efter ångestvägningen, bestämt mig för att bli medlem igen och ta hjälp av en PT så de tjänar ju pengar om de kör med en missvisande våg.
Who am I kidding? Det är ingen idé att försöka komma upp med en massa dåliga förklaringar. Jag har blivit tjock. Så är det bara.
Jag äcklar mig själv.

>198 lbs

>Alla blir visst kära nu och jag kräks över all the lovemaking. Själv äter jag lite mer godis och siktar på en större storlek. Det gäller att sätta realistiska mål, sådana man vet att man verkligen kan uppnå och det här kommer bli lätt som en plätt.

Bring all the pasta you can get!
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.