Idag flyttade jag mitt så kallade liv, eller mitt så kallade prylliv är ett bättre ord för det. Allt sådant som liksom ligger nerpackat i lådor när man bor i och med någon annans prylar. Jättestora vinglas, sladdar, fotoalbum, bakmaskiner osv. Ja, jo, det är ju så att jag ska flytta. Flytta från de 40 kvadratmetrarna jag delat tillsammans med min vän i snart hela 6 månader, fast egentligen bara 4 månader om man räknar bort de två vi spenderade i Thailand. Men då bodde vi ju också med varandra, tätt, tätt inpå.
Från början var min plan inte att flytta till Gullmarsplan, som jag ska nu, utan till Göteborg. Ni läser rätt, Göteborg som i Sveriges näst största stad där alla heter Glenn och man käkar skaldjur från Feskekörka och ramlar roliga gatan fram. Denna idé växte fram efter att jag bestämt mig för att inte börja plugga förrän hösten 2012 och istället hitta på något helt annat fram tills dess, som att flytta hela denna stockholmare till andra sidan. Varför kan man undra? Varför inte säger jag. Mitt jobb tillåter mig att bo nästan varsomhelst om jag har tur och jag har alltid funderat över att utnyttja detta men aldrig fått arslet ur vagnen. Dra från stan och lära känna en annan för en stund, andas ny luft, se nya ansikten och få sakna allt här hemma lite extra, uppskatta allt lite mer.
Jag drog igång allt ordentligt, fick idén om ett triangelbyte med ett par kollegor varav en stationerad på (i?) Kompassen i Göteborg, hade en lägenhet kirrad under en tid och det var egentligen bara flytten som var kvar och skulle organiseras. Jag var halvvägs på väg, men sen hände något. Göteborg började helt plötsligt glida längre bort och Stockholm höll för första gången på länge ett ordentligt tag om mig, som om jag inte fick röra mig en millimeter. Men det var inget obehagligt tag, snarare tvärt om, ett stabilt och tryggt tag, en varm famn hållandes hårt om mig så som bara riktiga vänner och älskare kan.
Det jag insåg var, och är, att jag för första gången på länge känner mig rätt trygg, i mig själv that is. Ett lugn har börjat sprida sig inom mig och jag kan inte riktigt förklara hur det känns, men efter att ha varit osäker och villrådig i så många år är det helt fantastiskt att jag nu börjat förstå mig själv. Jag mår fortfarande inte bra och har mycket ångest att jobba med men det börjar hända grejer, som jag sa, jag börjar förstå mig själv och det är ett sådant jävla förstapris! Att jag för tillfället har en liten dip spelar ingen roll, jag vet att jag är på rätt väg. Hur jag börjat komma underfund med mig själv får vi ta i ett annat inlägg för det här handlar om flytten och det jag precis berättade, om att tryggheten är anledningen till att jag inte åker. Jag vill inte riva upp den lilla grund jag precis lyckats bygga för mig själv inom mig, det känns så onödigt. För grunden ska ju bli stabil och det tror jag att den har bäst förutsättningar för att bli här hemma i Stockholm.
Därför flyttar jag till Gullmarsplan istället för Göteborg.
Den sista juli ska vi vara ute från Blekingegatan och anledningen till att jag inte bor kvar är för att hyran är alldeles för dyr, den går inte att betala på egen hand. Jag började leta efter ett nytt ställe att bo på när jag valde att dumpa Göteborg och jag fann ett! Har till och med fått tillgång till mitt nya hem, som dock bara är ett korttidskontrakt men det är ändå något. Och fin är den, lilla lägenheten! Trettioen kvadratmeter med nyrenoverad toalett. Åttonde våningen så jag får svindel ute på balkongen. Fast jag vänjer mig nog.
Det är så att jag har bestämt mig för att försöka klara mig på andra hand och korttidskontrakt fram till nästa höst då planen är att jag blir student och då vill jag hemskt gärna bo i Skrapan. Och det kommer jag nog få om bostadsförmedlingen fortsätter att ha tillgång till lägenheterna där, för jag ligger på första plats på alla ettor som ligger ute nu och har gjort det hela våren. Och när man gjort som jag gjort, hoppat på ett korttidskontrakt, blir man inte av med kötiden vilket är himla bra. Det blir man inte heller om man får en studentlägenhet, vilket kommer resultera i att jag kommer ha ganska många år i kö när det är dags att verkligen hitta en riktig lya att skaffa ett liv i hehehehe.
Så ligger det alltså till och idag flyttade jag halva mitt liv och jag gjorde det nästan helt på egen hand. Jag bar hela förrådet ner för alla fem trappor själv. Det blev ett par vändor, 18 för att vara exakt. Trappan i huset har 100 trappsteg, det blir 200 trappsteg i en hel vända. Jag har med andra ord tagit 3600 trappsteg på mindre än 1 timme denna eftermiddag och då bar jag även på något jävligt tungt på vägen ner varje gång. Det. Var. Så. Jävla. Jobbigt. But I did it! Och sen kom mamma och pappa och packade in allt i bilen och vi körde det till min nya adress och där fick vi som tur hjälp av hissen upp med allt. Tack mamma och pappa!
Jag fick åka bak med mitt flyttlass. Ståendes. Det var för trångt för att sitta.
