josefine johansson

Sakta men säkert har den styrka jag byggt upp denna vår börjat glida i från mig. Jag greppar efter mig själv men finner inget där. Bara känslan av att jag stått stabil finns kvar, runtomkring tomrum.

Kanske satsade jag för hårt när jag för första gången på många år kände mig trygg? Tog på mig för mycket, bar saker jag inte borde burit? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag är stum i hela kroppen och sinnet och ingen ork finns kvar. Det gör det svårt att hantera allt som virvlar i mitt huvud, vilket märks på sömnen, med en gång. Det märks även att mitt hjärta lurar mina tankar och tvärt om, jag kan inte få dem att samspela vilket i sin tur gör mig förvirrad och ledsen.

Kom på att jag inte har tränat på över 1 månad idag. Efter att jag sprungit alldeles för mycket och ivrigt i ett par veckor i gamla skor sa mina ben ifrån och jag tog en paus på 2 veckor. Den pausen blev visst 5 veckor och det beror på att jag inte vågat springa i mina gamla skor. Måste köpa nya. Har inte haft råd. Jag hoppas jag har råd den här månaden, jag måste ha råd den här månaden. Springandet är det som gör mig stark mentalt och som ger mig lust att träna på andra sätt. Om jag inte springer tappar jag allt, tror att jag inte kan gå på ett boxpass för att jag kommer vara sämst, inte orka med ett spinningpass för att konditionen är i en svacka. Det är förmodligen inte alls så men min hjärna säger det till mig.

Jag kan inte vara den enda som märker av ett samband här. Kan det vara så att bristen på träning fått mig att glida ifrån mig själv? Att svackan kanske blivit större för att jag inte tagit hand om min kropp på ett bra sätt de senaste veckorna? Mycket möjligt. Det är både bra och dåligt. Gör mig både lättad och tyngd. För det kanske bara är så enkelt att jag behöver röra på mig? Inte att allt blir bra men att jag får mer ork och styrka att bry mig om mig själv igen, få kontroll. Bli säker. Men det är just det, att när jag mår som jag gör just precis nu känns träningen som ljusår bort. Kan inte förmå mig att ens göra en armhävning och fem situps, det går bara inte. Jag sitter fast.

I fyra dagar har jag varit totalt borta. Min kropp vaknar inte. Mitt sinne vägrar samarbeta. Jag går runt som i ett vakuum, en genomskinlig dimma jag inte jag tränga igenom. Jag ger det veckan ut. I kväll biter jag ihop för jag vet att jag kommer får träffa så många fina människor att börjar gråta av bara tanken, sen drar jag från stan, till skärgården, och allt som har med allting att göra få vänta. Jag kommer hem på söndag och på måndag går jag och köper ett par nya springskor även fast jag inte har råd. Sen kör jag även fast jag inte orkar.

För jag vill leva.

Jag + en av de fina jag får träffa i kväll.