Det är knäppt ändå hur jag fungerar, hur jag tänker, känner, planerar och funderar på min framtid och hur det bara kan vända från öst till väst utan att jag märker det. Det jag velat göra och haft som plan det senaste året har börjat glida iväg och känns inte lika relevant längre. Det har lämnat plats åt andra, positiva, känslor som verkar vilja bana någon ny slags väg för mig. Jag säger inte att jag ger upp det jag har velat göra ett tag men det får vänta, lite till. Nu vill jag fortsätta fokusera på att börja leva igen och kanske lyssna på magkänslan som för en gångs skull verkar vara förnuftig. Medicinen gör liksom sitt. Utan panikångest går det att klara av vardagen och när jag klarar av vardagen börjar jag känna igen mig själv, jag kan göra saker som gett mig totalångest utan dess like tidigare men som nu bara känns rätt.
Så länge jag går på medicin tänker jag inte göra några drastiska förändringar. Jag kommer inte ge mig in på något som jag vet kommer kräva alldeles för mycket av mig och som kan störa det jag håller på och laga. Men jag kan heller inte fortsätta harva med det jag
Jaha det där skrev jag häromdagen efter att jag bestämt mig för att göra något annat i höst istället för att fortsätta plugga men fick aldrig till något slut på inlägget så det blev hängande i cyberspace. Nu känner jag mig stissig och har ångestbrus i bröstet och jag vet inte om det har med att jag trappat ner från 100 till 75 eller om det är för att jag börjar inse vidden av det jag lagt på hög i plugget eller en kombination av båda. Och nu när jag sitter här i soffan, när bruset fått mig att fundera på vad som är fel en hel dag (det kanske inte är något fel men nu har jag i alla fall grubblat) så tänker jag att jag inte kan plugga längre. Det är skitkul och lärorikt och så jävla grymt att lära sig något nytt och viktigt men jag har ju inte lyckat skriva de två hemtentorna vi haft pga skrivkramp och jag vet inte hur jag ska hantera det så nu har jag två hemtentor och två seminarierester som ligger och gnager och skaver. Jag har ju tänkt att jag bara får bita i det sura äpplet och ta det som det kommer men nu har meningen ”jag vill inte” börjat gnaga inom mig och den är överallt.
Jag vill inte ge upp och jag vill inte ”förlora” men jag vill heller inte utsätta mig för ångest och press nu under medicineringen. Nu när jag börjat må bättre vill jag inte sätta käppar i hjulet och göra så att jag känner precis som jag gör just nu. Det är ovärt, min vardag blir sned och mycket av min lust försvinner. Och när lusten försvinner när jag äntligen lyckats leta fram den känns det inte rätt.
Fan alltså. Jag och min terapeut skulle börja höras vid behov nu framöver men jag måste nog ringa i morgon och boka en tid för hela den här karusellen som gått igång är inte lätt att reda ut.
Ger upp nu innan det här inlägget också blir hängande i ingentinget.