Igår morse kastades jag rakt ut för ett stup och blev sen sittandes på en stol med tom blick. Ingenting hände, ingenting kändes. Jag försvann. Grät floder av ingen anledning och klarade inte ens av att göra noll. Livet blev för mycket.
Efter att ha legat apatisk i Nales famn ett par timmar tog vi oss ut och gick en promenad i skogen. Målet var Kärringkärret för att där visa björken som pappa ristade in M ♥ L i för 30 år sedan då de flyttade hit. Några år senare fick även mitt och Jockes namn märkas upp under deras. Våra initialer är väl gömda från stigen så det är bara vi som vet var de sitter.
Enligt sägen ska en ko ha gått ner sig i kärret för en herrans massa år sedan. Kons kärring försökte dra upp den men misslyckades och de båda drunknade. So sad.
Snipp snapp snut så var sagan slut.
