josefine johansson

Där är jag. Jag är där så jävla mycket. Även fast jag har kommit långt från den där fruktansvärda dagen i somras och de svarta, svarta veckorna som följde så är jag långt från fri och det är jag själv som väljer att inte vara det. Eller min hjärna, min kropp, som inte väljer det. Ena stunden vill jag, andra inte. Ena stunden nöjer jag mig, andra inte. Ena stunden hoppas jag, andra inte. Och så pågår det, fortsätter det, och kommer förmodligen göra ett bra tag till.

Jag har ingen ork att stänga av helt och bli ett känslomässigt kolli och jag orkar inte intressera mig i andra nya människor för det ger mig absolut ingenting just nu. Dessa famnar jag haft runt om mig i hopp om att finna andra känslor har bara känts som taggtråd istället för varm trygghet. Inget lugn som sköljer över mig. Ingen ro. Bara flykt från något vasst jag inte kan ta mig ur och min luft tar slut.

För att få syre finner jag mig själv vandrandes tillbaka i mina fotspår, samma väg jag kom ifrån. Där kan jag andas även fast jag vet att jag vilken sekund som helst kan drunkna i den svarta sörja som rinner inuti min kropp. Men det är värt att drunkna om jag så bara får andas en minut.