>
Malin drar med mig på brunch nu. Får se om jag överlever.
josefine johansson
no logic just intuition
Månadsarkiv: oktober 2010
>Här ligger jag och ligger
>
Tänker vara ensam nu. Inte vara ensam som i ensam ensam utan ensam som att inte ha någon att hålla kär. Det går nämligen inte. Det funkar inte. En del där ute fattar inte grejen med att vilja vara med någon och dela saker med men det har alltid varit lite av en dröm för mig. Jag fantiserar om en man och att vi ska få små söta barn och kanske ha ett hus eller lägenhet och landställe och andra tråkiga vardagliga saker som vem som ska laga mat, hämta från dagis osv. Så är det och något i mig har alltid velat det. Jag säger inte att jag ville det när jag fyllde 20 eller att jag vill ha det idag med en gång men en vacker dag så, när han finns där och saker och ting stämmer en smula, då. Jag skiter i om folk tycker jag är töntig som vill det, för så är det. Mitt hjärta är inte skapt för att vara ensamt, det finns alldeles för mycket i det som vill ut och då behövs det mer.
Men just nu orkar jag inte. Vill inte. Det är inte värt alla knivar i hjärtat och slag på käften så jag lägger ner. Plockar bort drömmen och låter det vara tomt, lika tomt som i resten av min kropp. Kanske dyker den upp igen men för nu orkar jag inte ha den i mig.
>På vägen mot nytt
>”Du behöver en bra man. Någon som kan finnas där och följa med på resan du gör med dig själv”.
Hennes kloka ord ekar i mitt huvud. Så varm och vis, kärleksfull och storsint. Hur jag lyckas finna vänner som är som hon vet jag inte. Men hon och ni andra finns här i mitt liv och jag vet inte vad jag skulle göra utan er.
Men även fast jag vet att ni är många hos och runt omkring mig är jag ensam. Mitt hjärta skriker i den nattsvarta tystnaden och jag önskar att jag var lika ensamstark som jag var tidigt i våras men det är jag inte. Det känns som att det kommer ta ett tag innan jag hamnar där igen och det känns tungt.
Kommer förmodligen vara ensam en lång period, som jag brukar, men om jag mot förmodan skulle träffa någon måste han orka och vilja följa med mig. Det här kommer inte vara lätt och jag kommer inte vara lätt men jag ska komma tillrätta, så småningom.
>Hej fail
>Du kommer in på mitt jobb för första gången efter att vi har gjort slut. Din mening är god, du vill bara säga hej, men sist du hälsade på mig var vi tillsammans och glada, vi var kära. Lyckan som fyllde min kropp efter att du stuckit in huvudet, sagt hej och lämnat din doft på mina kläder går inte att beskriva. Men sen kom dagen då gjorde du slut. Du gav upp och sa det till mig när jag var på jobbet. Jag bröt ihop inne på lagret och låg i en stor gråthög på det kalla smutsiga golvet och sen blev det svart, mycket mycket länge.
Du kommer alltså in på mitt jobb och säger hej. Du har med dig din vän som du från första början fått mig att inte komma överens med. Vi skulle förmodligen komma överens om det inte vore för mig, eller för dig är det ju faktiskt, för situationen du satt mig (oss) i. Precis när jag blev blixtförälskad i dig talar du om för mig att jag aldrig någonsin får kalla dig för min bästa vän. Anledningen är ditt ex beteende. Hon har inte låtit dig ha tjejkompisar och skulle prompt vara din bästis. Det skär i mig när jag hör dig säga de orden. Jag får inte vara din bästa vän. Mannen jag för stunden vill dela mitt liv med och aldrig vara utan vill inte vara min bästa vän. I samma veva skaffar du dig en bästa tjejkompis och hela världen får veta det, inklusive jag. Det blir kortslutning. Det är hon du har med dig idag när du hälsar på mig på jobbet. Tjejen som är din bästa kompis. Den kompis jag aldrig fick vara.
Det första du säger är att ni funnit ett ställe som säljer öl och shots för en billig penning. Ni pratar om fylla en måndag bland mina kollegor och kunder och jag vill bara skrika rakt ut. För det första för att jag tycker det är olämpligt men för det andra, det som känns mest, för att det var det som åt upp mig inifrån när vi var tillsammans och som tog kol på mig, allt och tillslut oss. All denna fylla och krökandet hela tiden ledde till vårt slut och här ska jag stå och hålla god min när du kliver in på mitt jobb för första gången sen vi gjorde slut och pratar om billig sprit. Jag bryr mig inte om billig sprit, jag vill inte veta när du krökar din kropp livlös, jag vill inte. Varför? För att det gör ont i mig. Så fruktansvärt jävla ont. Men här kommer du in, med henne, och pratar om just precis det.
Jag frågar några andra saker men glömmer dem så fort orden lämnat min mun och försöker hålla god min fastän det känns som att jag ska svimma. Allt blir 100 ggr värre när man är på jobbet där man är blottad för alla. Jag sitter inte inne på något tryggt litet kontor eller liknande där jag kan ta emot besök jag väntar utan står mitt bland folk där alla kan se mig och vem som helst kan dyka upp, närsomhelst. Och även fast det är gott om utrymme känns det som att jag är upptryckt i ett litet litet hörn när ni dyker upp, ett hörn där det inte finns någon syre och det enda jag vill är att börja gråta men det gör jag inte. Jag biter ihop och går sen, när ni har gått, ner i personalrummet och bryter ihop.
Jag vet att du bara ville väl. Lika väl som en liten påhälsning egentligen är men det blev bara fel idag. Allt blev fel.
>Ut med skiten
>Jag har bestämt att jag ska skriva allt här. Allt som har hänt. Allt jag har blivit utsatt för och vad jag har gjort och hur jag har reagerat. Allt ska ut.
