Månadsarkiv: februari 2010

>Fredagens bästa

>qpaqex Om knesset skulle återkomma på tv, ni minns på ZTV, så skulle @jossex vara självklar! #FF #FFSE

>Tummetott, Slickepott, Långeman, Gullebrand och lilla Vicke vire

>Jag har fortfarande så satans jävla ont i mina fingrar. När ska de läka? HUR LÅNG TID KOMMER DET ATT TA?!

>Nothing but a memory

>

Mitt nuvarande fantiserarobjekt är australienaren jag träffade på Phi Phi. Killen jag såg på Papaya när vi käkade middag och som jag bara visste att jag ville ha så fort min blick fann honom. Lång, mörk och en riktig pretty boy. Det stod med andra ord Josse-kille inristat i pannan på honom.
Vi avnjöt vår middag (en stor en, minns att vi beställde in mat så det både räckte och blev över) och efter en stund försvann mitt span med sina vänner. Det var inte mycket att göra åt saken. Chansen att jag skulle springa på han igen fanns ju (Phi Phi är litet) så jag sket i att köra en ”Fisk-Erik” på plats och lät han löpa.
Efter maten kilade vi hem och fräschade till oss, drack ett par chang, spelade lite plump och drog sen ut i natten. En sväng förbi Banana innan vi gick ner till stranden och svepte buckets. Lite senare stod vi (eller i alla fall jag) i kö till ett matställe för att köpa både vårrulle och bananpannkaka och jag vill minnas att det var strax efter det som jag och Donny fick för oss att slåss. I somras lappade vi på varandra ordentligt efter ett par öl innanför västarna och tyckte att det var en kul idé att göra det igen.
Jag gav Donny en örfil. Och A-K trodde inte sina ögon. Donny gav mig en örfil. Och A-K trodde inte sina ögon. Inte heller typ ALLA killar i närheten av oss. En snubbe kastade sig fram mot Donny men vi lyckades rädda situationen innan den gick över styr men för att verkligen bevisa att allt bara var på skoj slog jag honom igen och han mig. Då fick vi ytterligare en bunt arga killögon på oss varav ett par tillhörde aussien. JACKPOT!
Icebreakern kom som ett brev på posten och efter det gick allt som smort. Nästan. Jag köpte en macka åt hans vän som var hungrig innan han gick hem men kom sen tillbaka på en cykel för han mindes inte riktigt om han hade glömt aussien eller om de sagt hejdå. De tog sig då en liten tur på hojen och svängde förbi Donny och A-K som stod en bit bort. I förbifarten uppfattar de ordet ”sandwich” och tar med en gång för givet att mitt ragg + vän planerar att dubbelmacka mig. Jag som suttit och snackat med aussieboy i minst en halvtimme och insett att han är den fredligaste själen på denna jord försöker förklara mackincidenten för dem men de vägrar lyssna. De tror mig inte. Som tur var lämnar de mig i sticket och går och surar vid Fresh Marten och jag får vara ensam med honom.
Vi pratar och skrattar och sjunger (han tar de ljusa noterna och jag de mörka eftersom han hade, ja, ljusast röst) och sen drar jag med honom hem till vår veranda där vi fortsätter att skratta och prata och sjunga. Han är så himla fin och efter ett tag kan vi inte hålla oss längre utan börjar kyssas. Han vill ha mig i sin famn så jag hoppar upp i hans knä och vi hånglar lite mer.
Efter ett tag kommer mina övervakare hem. De sätter sig ner vid oss på verandan och ger aussien en ärlig chans. Jag har redan talat om för honom att de tror att han och hans vän tänkte dubbelmacka mig och han förklarar med en gång för dem att fallet självklart inte var så. Vi konverserar lite mer. Aussien frågar hela tiden Donny om han förstår vad han säger varpå Donny säger att han förstår allting och säger att han ska säga till om han inte förstår. Helt plötsligt bestämmer sig A-K och Donny för att gå ner på gatan och dricka mer. A-K vill festa tills natten blir dag så de försvinner.
Jag och han. Vi kysser varandra så fort de gått runt hörnet och sen lyfter han in mig på vårt rum och lägger ner mig på sängen. Jag hamnar i hans famn. Han kysser mig. Smeker mig. Hans tröja åker av och jag tappar halvt andan. Min body är krånglig men den åker tillslut också av. Det är jag och den långa, mörka, fina australienaren. I sängen. I duschen.
Nu är han bara ett minne blott. Ett minne jag plockar fram när jag vill le inombords men även när jag vill ni vet vad. Den där kroppen. Den där snoppen. Jag minns allt, förutom hans namn.
Inte förrän i efterhand insåg jag att han lyckats komma med på kort av en slump vid middagen.

>Visselpipor är däremot inget som gör mig glad

>Jag mötte en herre på väg hem längst Rape lane idag. En herre som visslade. Jag hörde han redan när han kom gående en bit bort med sin hund men så slutade han strax innan vi möttes och började sen igen efter att han hade passerat mig.

Det fick mig att tänka på ett par saker.
  1. Man hör sällan folk vissla.
  2. Visst visslades det mer förr?
  3. Anses det störande att vissla?
  4. Visslade inte varenda jävel för typ 50 år sedan?
Jag hakade upp mig på tanke nummer 3. Är det så? Stör sig folk på människor som visslar? Är det inte fint att vissla? Mysigt? Till och med lite härligt? Jag förknippar vissel med glädje vilket i sin tur får mig att bli glad när jag hör någon vissla en trudelutt. Helst får det vara en påhittad som påminner om något min farmor kunde vissla, hon visslade alltid på en massa gammeldagsa melodier som inte hörde hemma i någon sång.
Farmor.

>

  • Man kanske skulle göra gryta på hönshjärtan idag. Det är ju trots allt alla hjärtans dag. Inget borde gå till spillo.
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.