>I början av förra veckan kändes det som att jag flyttades bak två år i mitt liv. Jag var helt plötsligt tillbaka på den plats jag jobbat på att komma bort ifrån så länge och fick se mig själv som besegrad. Besegrad av det jag inte kan stå emot och som ständigt jagar mig.
Nedstämdheten går att kontrollera till en viss del, stressen likaså. Men när nedstämdheten glider iväg blir stressen värre. När stressen blir värre hamnar nedstämdheten på en nivå som är okontrollerbar. När nedstämdheten är okontrollerbar äter stressen upp mig och jag blir paralyserad. Det är som att fastna i ett skruvstäd. Det är inte bara nedstämdhet och stress som gör mig handlingsförlamad det är även kraven. Alla dess krav jag ställer på mig själv som jag aldrig skulle begära av någon annan. De blir värre när jag är nedstämd, värre när det är stressigt, och tillslut fungerar ingenting och ångesten vinner
Den här gången lyckades jag säga ifrån innan det blev lika illa som sist, men det är fortfarande riktigt dåligt. Jag klarar inte av att fungera och det känns som ett stort jävla misslyckande. Varför klarar inte jag av leva och vara en bra människa? Varför kan inte jag vara stark och tro på mig själv?
Jag är sjukskriven fram till nästa vecka. Om jag inte hade blivit det hade jag förmodligen varit död vid det här laget, för det var så det kändes. Nu är jag hemma och det enda jag i princip klarar av är att andas, sova och äta. Det kunde jag inte för 2 veckor sen, så det får väl ses som ett par framsteg.
Jag skulle skriva mer men nu tog orden slut.
>Fina du. Har du någon att prata med? Får du hjälp av din läkare? Gå inte och bär på allt det där ensam. Kram
>flåt, när vi chattade hade jag inte läst detta. jag frågade inte ens hur du mådde.jag hoppas thailand gör dig gott. kram
>Kram.Håller på med mitt.
>Jag säger som "It's all fine" – pratar du med någon? Alltså ett proffs? Det där med skyhöga krav är ju ett problem som andra också har. Ta hand om dig. Det är du värd.
>Jag har gått på kbt i höst. Men det var på su och nu är den slut. Jag behöver mer.
>Säg till din husläkare att du behöver mer. Och ställ dig i kö även om det kan dröja innan du får tid, bättre få träffa någon om någon månad än inte alls.
>Men kö till vad?
>Jag finns alltid här för dig Josefine.
>Husläkaren kan remittera dig till samtalsstöd, hos kurator eller psykolog. Är det redan sådant remitterat samtal du gått i nu så säger du att du behöver mer, det ska inte behöva vara slut på samtalsstödet bara för att den här perioden är över.
>Med "ställ dig i kö" menade jag att säg ja även om husläkaren säger att det är kö till det de kan remittera till.
>Krya på dig. Kanske fel ord… Ta hand om dig är nog bättre. Ville bara skriva något. KRAM