>Jag tog precis ett stort kliv. Ett stort kliv bort från mitt ex för det som varit fungerar inte. Även om jag vetat det från början så har jag skitit i det, jag skiter i allt när det kommer till mig själv men ser allt så klart när det kommer till andra och det tär på mig, förstör mig och gör mig till en dålig människa, en människa som ingen har någon lust att komma nära. Det är liksom en ond cirkel allt det här. Eftersom jag beter mig som jag gör vill ingen komma mig nära och då frossar jag i nakenhet som gör att jag får komma nära för stunden men inte mer vilket gör att jag fortsätter vara ensam. Det går runt runt runt och nu har det blivit en vanesak att jag beter mig som den där nakna människan från första början och skrämmer allt i min väg. Jag är ju inte den där vidriga, närhetsknarkande människan egentligen, det är något jag råkat bli på den här jävla vägen. I berochdalbanan.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här mönstret som snart kommer bli min undergång. Att jag förstår vad jag håller på med känns ändå som ett steg i rätt riktning men det är ju bara en liten droppe i ett stort hav. Hur ska jag parera det här nu då? Hur ska jag kunna vara stark nog att stå emot de där fruktansvärt starka och jobba känlsorna som sköljer över mig och som gör att jag ger vika och bara kastar mig handlöst ut?
Jag skulle ju bara skriva att jag och mitt ex har bestämt att vi ska sluta ha sex när vi ses men det blev visst lite mer. Det är skitjobbigt men jag vill inte hålla på och känna den där känslan av att jag fortfarande kan få honom i säng gnagandes i mig, tillfreställelsen när det händer. Den är hemsk. Jag vill kunna träffa honom utan att DET är det enda som betyder något, att jag lyckas, att jag äger en liten bit av honom som ingen annan gör. Jag gör det ju inte egentligen men min fucked upp hjärna vägrar tro något annat. Jag kommer inte kunna träffa honom på länge nu, säkert inte på jättelänge men det känns inte som att det spelar någon roll just nu för jag orkar inte känna den där skiten igen. Jag vill inte ha den i mitt liv. Jag vill ju egentligen träffa honom för vi är vänner men nu vågar jag allvarligt talat inte göra det eftersom jag är rädd för mig själv och mina sjuka begär.
Det bränns lite i mig nu när jag bestämt detta och plockar bort en del av mitt messed up life. Det är skitjobbigt och jag gråter. Men jag tror jag är ganska glad på samma gång för jag vill ju inte ha det på det här viset längre, inte med någon. Det handlar ju inte bara om han, det handlar om flera. Dock inga gamla kärlekar men de som jag tar förgivet ska krypa ner i sängen med mig när vi träffas och stilla mitt närhetsbehov. Om jag inte slutar kommer jag vara ensam för all evighet.
Det vill jag inte.
>vi människor är så svaga. det är det som är mänskligt…det är inget konstigt att bete sig så o jag tycker inte att du verkar vara en närhetsknarkande människa.
>Vet du, du kommer inte vara ensam resten av livet. Det tror jag inte en sekund på. Precis som burgaren säger är det helt mänskligt att bete sig som du gör, och det kommer att gå över. Stort steg att ta tag i exkexet-delen, you go girl!
>Det är sånna här blogginlägg man älskar! Ärlighet är kanske det finaste som finns.
>Burg och Malin. Klart jag vet att jag är mänsklig, det är inte det allt handlar om. Det handlar om att mitt beteende inte fungerar, det raserar. Och exet är inte heller någon big deal i det här, jag var likadan innan jag träffade honom och det var nog därför jag lyckades klamra mig fast vid hans hals i 1 år. Om jag varit smart eller åtminstone tänkt på mig själv hade jag sagt tack och hej efter ett par månader. Jag krossar mig själv genom att vara på det viset jag är. Jens. Tack. Det värmer. Jag skrev mer av sånt här förut men inte vågat på länge eftersom fler läser nu. Jag kanske ska våga igen.
>Får man fråga, har du känslor kvar för exet? Eller stillar han mest ditt närhetsbehov? Jag tycker inte att det är fel att längta efter närhet. Det är, som Malin och Burg säger, mänskligt. Men att utnyttja människor som har känslor för en är såklart fel. Jag tycker du verkar vara så hård mot dig själv. Jag tror tveklöst att du en dag kommer träffa en person som kommer ge dig all närhet du behöver. Och en massa annat. Men vad gör man däremellan? Jo, man värmer sig tillfälligt med andra, flyktiga människor. Det kan kännas kallt och tomt, men se det som en mellanperiod. Du kommer inte bli ensam. (Säger jag som iofs brottas med precis den skräcken själv men what the fuck.)
>så extremt jävla hög igenkänningsfaktor på detta. du anar inte.
>heaven säger det jag menar.
>Jag är likadan; klarsynt när det kommer till andra, blind när det kommer till mig själv. Men det är starkt att fatta ett sådant beslut och också i viss mån nödvändigt. Man måste kunna gå vidare, lämna det som stagnerat för att kunna utvecklas och hitta nya vägar. Och slippa göra sig själv illa. Och så klart, du kommer träffa någon. Som ger dig närhet utan att vara som en farlig drog och det kommer vara… awesome.Och ja, det är fantastiskt när du är så ärlig. Det sporrar.
>Heaven. Jag har inge känlsor kvar för mitt ex, de försvann ganska långt innan vi gjorde slut men att fortfarande känna att han är min lite grann har inte förunnit. Eller det är inget jag känner när vi inte ses, bara de gånger vi träffats. Det sak tilläggas att vi sällan ses eftersom han inte bor i Sthlm. Vi kanske har setts 5 gånger på 1½ år. Jag utnyttjar ingen som har känlsor för mig, skulle någon för det första få det skulle jag förmodligen bli kär med en gång bara för att någon vill ha mig, så där är jag inte ute och spelar eller leker. Icke. Men det är just det där ”däremellan” som blivit mitt sätt att vara och bete mig vilket gör att när jag träffar någon jag är intresserad av förstör jag bara det genom att bete mig dåligt (för mig själv) vilkt leder till att killen slutar var aintresserad eller ja bara ser en sak och inte något flickvänsmaterial. Jag har varit så här typ hela mitt liv och jag ser det inte som en mellanperiod, snarare en period som måste avbrytas. Det måste ju finnas en anledning till att jag är den ständiga singeln.Sara. Det är skönt att veta att jag inte är ensam men i min vänskapskrets är jag det. Alla mina vänner är så starka och fina och vet vad som är bäst för dem och se.. de leve rlyckliga med sina pojkvänner.Burg jag förstår dig.Erika. Ja det här behövde definitivt sluta. En milstolpe. Ett uppvaknande. Jag tror inte jag kommer vara ensam i all evighet men om jag beter mig som jag gör kommer det fortsätta vara stora hinder i vägen. Tack.
>Jag är som du just nu. Söker närhet och bekräftelse på dom mest osmakliga sätt, med nästan vem som helst, bara jag får ligga nära och känna värme från en annan människa. Det är som en drog det där och jag vet inte heller hur fan man ska kunna ta sig ur eländet. Jag vill vill vill inte vara ensam även om det kanske är det jag behöver mest just nu. Att hitta tillbaka till sig själv och sin alldeles egna lycka är det svåraste som finns. ta en trip till Kina i januari eller februari så kan vi trösta och peppa varann. Det samt dansa. ibland tror jag att man kan dansa bort det med sina vänner. I alla fall en liten stund. Kram!
>Sanningen är denna:Du delar detta med jättemånga. Även mig…. Men att erkänna det? Jag? Hah! Inte då.Such is life, such is humanity.