josefine johansson

>Jag tog precis ett stort kliv. Ett stort kliv bort från mitt ex för det som varit fungerar inte. Även om jag vetat det från början så har jag skitit i det, jag skiter i allt när det kommer till mig själv men ser allt så klart när det kommer till andra och det tär på mig, förstör mig och gör mig till en dålig människa, en människa som ingen har någon lust att komma nära. Det är liksom en ond cirkel allt det här. Eftersom jag beter mig som jag gör vill ingen komma mig nära och då frossar jag i nakenhet som gör att jag får komma nära för stunden men inte mer vilket gör att jag fortsätter vara ensam. Det går runt runt runt och nu har det blivit en vanesak att jag beter mig som den där nakna människan från första början och skrämmer allt i min väg. Jag är ju inte den där vidriga, närhetsknarkande människan egentligen, det är något jag råkat bli på den här jävla vägen. I berochdalbanan.

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här mönstret som snart kommer bli min undergång. Att jag förstår vad jag håller på med känns ändå som ett steg i rätt riktning men det är ju bara en liten droppe i ett stort hav. Hur ska jag parera det här nu då? Hur ska jag kunna vara stark nog att stå emot de där fruktansvärt starka och jobba känlsorna som sköljer över mig och som gör att jag ger vika och bara kastar mig handlöst ut?

Jag skulle ju bara skriva att jag och mitt ex har bestämt att vi ska sluta ha sex när vi ses men det blev visst lite mer. Det är skitjobbigt men jag vill inte hålla på och känna den där känslan av att jag fortfarande kan få honom i säng gnagandes i mig, tillfreställelsen när det händer. Den är hemsk. Jag vill kunna träffa honom utan att DET är det enda som betyder något, att jag lyckas, att jag äger en liten bit av honom som ingen annan gör. Jag gör det ju inte egentligen men min fucked upp hjärna vägrar tro något annat. Jag kommer inte kunna träffa honom på länge nu, säkert inte på jättelänge men det känns inte som att det spelar någon roll just nu för jag orkar inte känna den där skiten igen. Jag vill inte ha den i mitt liv. Jag vill ju egentligen träffa honom för vi är vänner men nu vågar jag allvarligt talat inte göra det eftersom jag är rädd för mig själv och mina sjuka begär.

Det bränns lite i mig nu när jag bestämt detta och plockar bort en del av mitt messed up life. Det är skitjobbigt och jag gråter. Men jag tror jag är ganska glad på samma gång för jag vill ju inte ha det på det här viset längre, inte med någon. Det handlar ju inte bara om han, det handlar om flera. Dock inga gamla kärlekar men de som jag tar förgivet ska krypa ner i sängen med mig när vi träffas och stilla mitt närhetsbehov. Om jag inte slutar kommer jag vara ensam för all evighet.

Det vill jag inte.